Buhuuu!

Jag orkar inte klaga längre, men det är inget kul längre det här!!!

För att inte tappa humöret och hoppet om ett bättre liv en gång i framtiden så tänker jag: om vi inte hade haft alla sjukdomar och elände de senaste veckorna så hade det nog inte varit så farligt att bära omkring på en gallskrikande bebis som vaknar så fort man lägger ner honom. Passa på och njut Laila! Det här är den bästa tiden! (Den bästa? Då vill jag inte veta hur det blir framöver...) Bebistiden! Nu får du ha honom nära nära.

Ja, men måste han skrika när jag har honom nära nära???

Så fort han somnar och blir tyst är det såklart mysigt. Han ligger helt avslappnad med tungt huvud på min arm.

En arm som börjar göra ont av trötthet efter allt bärande och vaggande. Jag måste sätta mig ner och vila armen som hans huvud ligger på. Så fort min ända nuddar soffan så rycker det till i bebisens kropp, han fäktar med armar och ben och börjar vråla.

Upp igen och vagga och vyssja. Byta arm vågar jag inte. Jag biter ihop och känner hur armen domnar bort. Det gör inte lika ont längre. Bebisen börjar hulka och slappnar av. Han sover igen.

Jag måste vila armen. Sätter mig på soffan. Måste genast resa på mig med en skrikande bebis. Han rosslar, hostar och skriker. Vagga, vyssja. Njuta?

Ammar, han somnar. Jag går upp och lägger honom på sängen. Han sover vidare! Seger!

Jag borde också sova med tanke på att jag inte fick sova särskilt mycket förra natten och imorgon bitti har jag en barnfotografering. Men min näsa är täppt och jag får panik när jag ligger ner och inte kan svälja pga näsan. Kanske så bebisen känner också? Han har i alla fall fått näsdroppar och Panodil så det är inte så mycket mer jag kan göra för honom just nu.

Kanske skall jag packa ner sakerna för imorgon? Stryka mina kläder? Sortera lite tvätt. Jag har inte hunnit tvätta kläder på hela veckan! Ja, en nattmaskin får det bli... Sov gott ni andra!