Nej, nu får det vara nog. Nu orkar jag inte spela glad och positiv längre. Nu vräker jag ur mig skiten här innan jag går och lägger mig så får vi hoppas att imorgon blir en bättre dag. Jag vill tillbaka till vårt harmoniska hemmaliv som vi hade under Olivers första 5 månader (och livet innan).
BLÄÄÄÄÄK!!!! Det är bara för mycket nu! Vi har fått konstaterat att Oliver är allergisk mot ägg och mjölk. Nu har han fått utslag över hela magen och bröstkorgen och upp under hakan. Massor med små röda, torra prickar! Är rädd att det är någon mer mat han reagerar på, men det tar så hutlöst lång tid att luska ut vad det kan vara. Vi skall smörja med hydrocortison tills prickarna försvinner plus några dagar till, sedan hålla huden mjuk med hudsalva framöver. Försvinner det inte tänker jag prova att utesluta en matvara i taget. Majs och jordgubb ligger högt på listan.
Varför är våra barn allergiska mot mat!?!?!?! Jag vet INGEN i vår familj som är matallergiker och vad jag vet ingen i Jeroens heller, förutom laktos på "farbror". Jag är numer helt övertygad om att det är huset vi bor i som det är något fel på! De tre barn som fötts här har varit allergiska mot mjölk och två av dem även mot ägg.
Hugo mår dåligt och håller på att svälta ihjäl känns det som. Han mår inte bara dåligt fysiskt utan han har det tufft för att han har blivit storebror också. Jag vet inte hur jag skall bete mig mot honom. Jag önskar att jag bara kunde lägga allt annat åt sidan, plocka upp honom i min famn och gå ut bara han och jag och visa honom att han är min älskade ögonsten. Jag ger honom alldeles för lite kärlek. Jag hinner inte och det känns PISS!!! Jag prioriterar ändå honom över disk, städ och tvätt men ändå hinner jag inte visa honom hur mycket jag älskar honom. Gissa då hur vårt hem ser ut! Och oredan hemma får mig också att må dåligt. Jag behöver ordning och reda för att må bra!
Jag är trött på att springa på vårdcentraler, allergimottagningar, Apotek, jourcentraler och gud vet allt! Jag vill bara ösa kärlek över mina barn och få dem att må bra och bli uppskattad av dem. Hur skall jag hitta tillbaka dit? Hur hittar man sina mammakrafter igen när allt bara går åt pipan hela tiden???
Det som får mig att klara av dagarna är Olivers alla leenden som han fyrar av dagarna i ända. Men om jag tar mig tid att frossa i Oliver-glädje så får jag dåligt samvete för att jag är helt uppe i Oliver och att Hugo kanske känner sig utanför.
Dessutom börjar det bli riktigt jobbigt att inte få någon egentid. På dagarna väcker Hugo Oliver och Oliver väcker Hugo så de sover inte särskilt mycket. Särskilt inte Oliver. Och på kvällarna när jag vill hinna göra allt som jag inte kan göra när pojkarna är vakna, så vaknar Oliver var 10e-20e minut. Visst jag vet att det är så periodvis och jag intalar mig varje kväll att det här är bara en fas, det går över snart. Men när det hållt på i flera veckor/månader då börjar man faktiskt tröttna på skiten. Att sedan dessutom ligga vaken några nätter i veckan för att Oliver vill leka samt att han vaknar kl 05 på morgonen.... Ja, jag tror vem som helst fattar hur sliten man blir...
Var det allt?
Snälla, låt Hugo vakna frisk med god aptit imorgon bitti. Låt oss få börja vår positiva resa i livet. Jag vill starta den NUUUU!
