När jag disputerade i maj 2007 så fick jag en skrivarkurs i present av mina kära kollegor. Mycket uppskattat!!! :) Jag har alltid gillat att skriva och har drömt om att bli författare "när jag blir stor". Här på bloggen använder jag mig dock av ett enkelt och rakt språk (eller ungdomsspråk som min bror uttrycker sig). Men nu är jag sugen på att börja skriva "på riktigt". Det finns flera idéer i byrålådan som bara väntar på att få komma till liv.
Nu när jag är (mer än) höggravid och inte kan leka med Hugo så som han vill att jag skall leka med honom så tycker jag att jag är orättvis mot honom. Jag är rädd att det skall påverka vår relation negativt och att han skall få sig en törn i sin personliga utveckling när jag gång på gång får förklara att "mamma kan inte för mamma har ont i ryggen". Troligen kommer det dock ut mest positivt ur det, för jag märker att han ofta funderar och verkar utveckla sin empati och förmåga att lösa "problemet".
Men något jag också kommer att tänka på flera gånger i veckan är min egen uppväxt och min elaka styvmoder som gjorde så många fel som kunde brutit ner mig som person totalt. Jag blev nedbruten på sätt och vis, men jag har ändå kommit någonstans i mitt liv och tack vare alla upplevelser som barn/ungdom så har jag utvecklat några egenskaper och synsätt på livet som jag har nytta av i mitt vardagliga liv och i mötet med andra människor.
De här minnena skulle jag vilja skriva ner och väva ihop till en historia! Är mycket nyfiken på vad jag skulle kunna få ihop för något!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar