Skör tråd

Det verkar som om någon vill påminna mig om att livet hänger på en skör tråd den här veckan. Jordbävningen i Chile, fall på gravidmagen och idag: Hugo höll på att kvävas av en fiskpinne!

Jag är ensam med Hugo ikväll och vi åt fiskpinnar och snabbmakaroner + ärtor. Jag var lite tveksam till om Hugo överhuvudtaget skulle vilja äta fiskpinnar då han inte verkat tycka om dem de senaste gångerna vi ätit fiskpinnar. Lägg därtill att han varit sjuk och inte ätit något alls i princip i ganska många dagar. Ikväll var han hungrig och var väldigt intresserad av vad jag lagade för mat. När jag visade honom så sa han NÄÄÄÄÄÄÄÄ! och sprang ut ur köket. Hoppet sjönk ytterligare.

Hugo kom dock tillbaka till köket och tog fram ketchupflaskan ur kylen och ställde den på bordet där han sedan satt och väntade på att maten skulle bli klar. Som sagt: hungrig!

Fiskpinnar var gott idag, men han ville inte ha delad fiskpinne utan en hel att bita på. Han fick en hel från min tallrik. Allt var frid och fröjd tills jag plötsligt såg hur han stelnade till och stoppade in hela sin hand i munnen. HAN FICK INTE LUFT!!!! Jag dunkade honom några gånger i ryggen och var precis på väg att störta upp ur stolen (hur man nu kan störta upp med en stor kula på magen) för att trycka på buken, men då kom fisken upp igen. Phu!

Tog en störtgråtande Hugo i famnen och tänkte att nu äter han aldrig mer fiskpinnar... (Som om det skulle vara det värsta, pfff.) Men Hugo är nog tuffare än somliga tror, för han slutade att gråta, ville sitta på sin stol igen, gav min den stora fiskpinnen och började äta de små fiskpinnebitarna istället. Snutten!